Jag inser plötsligt att jag har glömt en sak... Det kan lätt bli så när man har mycket i skallen, eller let´s face it - blir gammal. Jag har ju glömt att berätta VEM jag är! Ber så hemskt mycket om ursäkt, för det. Jag får väl ursäkta mig med att poesi är en väldigt stor del av mitt liv. Jag skall ändå ta med de olika pusselbitarna, som gör Sören till ett helt pussel. Jag kommer att avsluta med en dikt som har samma titel som min första diktsamling "Mona Lisa ler inte längre". Den består till viss del av titlarna i diktsamlingen. Dikttitlarna är i fet stil. Ja, då kör vi då...

     Jag heter Sören Sjögren. Jag föddes lite för tidigt, en kall vinterdag i november 1974. Jag spenderade mina första 12 1/2 år i en liten ort som heter Upplands väsby. Jag har alltid varit intresserad att läsa och skriva, men det var väl i 15 års åldern, som jag insåg att jag hade en talang. En talang att utrycka känslor. Ord som inte alltid ville komma ut ur munnen, men som lätt och obesvärat, rann ner på papper. Min far söp ihjäl sig, när jag bara var 3 år. Det var ett långdraget självmord, som gjorde, att jag är helt  uppfostrad av kvinnor. Framför allt min mor, och min mormor. Jag var inte så intresserad av skolan, men hade ändå lätt att lära - det jag själv tyckte var viktigt. 

     När jag var 12 bestämde min mor och hennes kille, att Sundsvall var ett bra ställe att bo på. Min inställning var det motsatta. Jag ville inte lämna "Vilda Väsby" för jag trivdes som hand i handsken. Det var ändå bara att följa med, fast det gick inte riktigt som sin mor, och hennes då nyblivne make tänkt sig. De 4 första dagarna sov vi i sovsäckar på ett stenhårt golv. Jag har alltid haft svårt att anpassa mig, men det här var extremt. Jag ville bara åka hem, men vissa händelser under vintern 1987, gjorde att jag ändrade mig. Jag hittade mig själv, fick nya vänner och till och med skolan började verka intressant. Jag hade inte så många intressen, men de jag hade, tog snabbt över mitt liv. Långsistanslöpning, (ett tag skrang jag 14 mil i veckan), musik och det skrivna ordet tog alltmer över mitt liv. Jag har studerat stor det utav mitt liv, också. Univeritetet i Umeå, är väl min främsta merit. 

     I snart 27 år, så har jag bott i Sundsvall. Jag anser mig själv som evolutionist. Jag tycker inte om byråkrati, eller regler - som inte har någon som helst verkan. Jag fördrar brunetter framför blondiner och ett par smaragdgröna ögon gör att jag smälter lika snabbt varje gårng. Jag tror inte på giftermål, eller på förhållanden som bygger på lögner och dåligt samvete. Jag är singel och älskar det! Har en livsfilosofi som säger att ärlighet varar längst. Jag väljer alltid ensamhet, framför en falsk vänskap, eller förhållande. Jag har också en hatkärlek till det här med ensamhet. Den som är sjävvald omfamnar jag, med öppna armar, men det som inte är självvald, är en riktig pina. 

    Har alltid varit en peron som varit jordnära, aldrig någonsin rädd för att säga vad jag tycker, och jag är inte rädd för någonting - när jag en gång bestämt mig. De som känner mig vet att jag haft otur vad gäller olyckor, och jag har förmodligen brutit det som går att bryta, eller haft sönder det som går att ha sönder. Jag är oförsiktig och inte rädd för att ta (inte så alltid) kalkulerade risker. Jag älskar livet - men är inte rädd för att det skall ta slut. Nu har ni en lite bättre bild utav mig, men att skriva allt är omöjlighet. A just det. Jag gillar henligheter också :) 

Mona Lisa ler inte längre

Jag svävar runt på minnen,

helt omringad av sköra och trasiga sinnen

Mitt liv i en enda lång fas,

av drömmar som hela tiden går i kras

Djupt i avgrunden stirrar jag ner

och inser plötsligt, att jag faktiskt inte orkar mer

Min kamp har pågått i många år,

vägen har varit lång, snårig och svår

Livet borde vara slut.

men jag hittar inte vägen ut!

Minnen fortsätter att regna ner över mig,

när det tunga vemodet slutligen infinner sig

Jag jagar och jagar,

men finner aldrig något som behagar

Instängd i jakten på frihet

Jag har sagt det förut, men jag måste ut!

Den du tror att jag är,

finns inte längre kvar här

Jag är en ensam själ,

en utstött och utskälld träl

Min iver är ett minne blott

Livet är inte längre svart eller vitt - bara grått

Jag beskådar mitt öde som man,

och undrar ifall jag alltid gjorde det bästa som jag kan

I livets cirkel finns kraft,

vilja, hopp och nytappad livssaft

Det som är förflutet i min ryggsäck,

gör mig bara kall och stel utav skräck

Den som går i mina fotspår,

hittar mycket av det ni inte förstår

Min rädsla försvinner, när smärtan bedövar allt,

men livet är sannerligen hårt och kallt

Jag är en man med ett hjärta av sten,

med en utsliten kropp och trötta ben

Jag närmar mig avskedets sista timma,

att till slut få försvinna in i en mörk och tät dimma

ett avsked

är allt som jag orkar med

Ett farväl

av många olika själ

Döden, som tålmodigt väntar,

tills kyrkklockarna slutligen klämtar