Jag inser plötsligt att jag har glömt en sak... Det kan lätt bli så när man har mycket i skallen, eller let´s face it - blir gammal. Jag har ju glömt att berätta VEM jag är! Ber så hemskt mycket om ursäkt, för det. Jag får väl ursäkta mig med att poesi är en väldigt stor del av mitt liv. Jag skall ändå ta med de olika pusselbitarna, som gör Sören till ett helt pussel. Jag kommer att avsluta med en dikt som har samma titel som min första diktsamling "Mona Lisa ler inte längre". Den består till viss del av titlarna i diktsamlingen. Dikttitlarna är i fet stil. Ja, då kör vi då...

     Jag heter Sören Sjögren. Jag föddes lite för tidigt, en kall vinterdag i november 1974. Jag spenderade mina första 12 1/2 år i en liten ort som heter Upplands väsby. Jag har alltid varit intresserad att läsa och skriva, men det var väl i 15 års åldern, som jag insåg att jag hade en talang. En talang att utrycka känslor. Ord som inte alltid ville komma ut ur munnen, men som lätt och obesvärat, rann ner på papper. Min far söp ihjäl sig, när jag bara var 3 år. Det var ett långdraget självmord, som gjorde, att jag är helt  uppfostrad av kvinnor. Framför allt min mor, och min mormor. Jag var inte så intresserad av skolan, men hade ändå lätt att lära - det jag själv tyckte var viktigt. 

     När jag var 12 bestämde min mor och hennes kille, att Sundsvall var ett bra ställe att bo på. Min inställning var det motsatta. Jag ville inte lämna "Vilda Väsby" för jag trivdes som hand i handsken. Det var ändå bara att följa med, fast det gick inte riktigt som sin mor, och hennes då nyblivne make tänkt sig. De 4 första dagarna sov vi i sovsäckar på ett stenhårt golv. Jag har alltid haft svårt att anpassa mig, men det här var extremt. Jag ville bara åka hem, men vissa händelser under vintern 1987, gjorde att jag ändrade mig. Jag hittade mig själv, fick nya vänner och till och med skolan började verka intressant. Jag hade inte så många intressen, men de jag hade, tog snabbt över mitt liv. Långsistanslöpning, (ett tag skrang jag 14 mil i veckan), musik och det skrivna ordet tog alltmer över mitt liv. Jag har studerat stor det utav mitt liv, också. Univeritetet i Umeå, är väl min främsta merit. 

     I snart 27 år, så har jag bott i Sundsvall. Jag anser mig själv som evolutionist. Jag tycker inte om byråkrati, eller regler - som inte har någon som helst verkan. Jag fördrar brunetter framför blondiner och ett par smaragdgröna ögon gör att jag smälter lika snabbt varje gårng. Jag tror inte på giftermål, eller på förhållanden som bygger på lögner och dåligt samvete. Jag är singel och älskar det! Har en livsfilosofi som säger att ärlighet varar längst. Jag väljer alltid ensamhet, framför en falsk vänskap, eller förhållande. Jag har också en hatkärlek till det här med ensamhet. Den som är sjävvald omfamnar jag, med öppna armar, men det som inte är självvald, är en riktig pina. 

    Har alltid varit en peron som varit jordnära, aldrig någonsin rädd för att säga vad jag tycker, och jag är inte rädd för någonting - när jag en gång bestämt mig. De som känner mig vet att jag haft otur vad gäller olyckor, och jag har förmodligen brutit det som går att bryta, eller haft sönder det som går att ha sönder. Jag är oförsiktig och inte rädd för att ta (inte så alltid) kalkulerade risker. Jag älskar livet - men är inte rädd för att det skall ta slut. Nu har ni en lite bättre bild utav mig, men att skriva allt är omöjlighet. A just det. Jag gillar henligheter också :) 

Mona Lisa ler inte längre

Jag svävar runt på minnen,

helt omringad av sköra och trasiga sinnen

Mitt liv i en enda lång fas,

av drömmar som hela tiden går i kras

Djupt i avgrunden stirrar jag ner

och inser plötsligt, att jag faktiskt inte orkar mer

Min kamp har pågått i många år,

vägen har varit lång, snårig och svår

Livet borde vara slut.

men jag hittar inte vägen ut!

Minnen fortsätter att regna ner över mig,

när det tunga vemodet slutligen infinner sig

Jag jagar och jagar,

men finner aldrig något som behagar

Instängd i jakten på frihet

Jag har sagt det förut, men jag måste ut!

Den du tror att jag är,

finns inte längre kvar här

Jag är en ensam själ,

en utstött och utskälld träl

Min iver är ett minne blott

Livet är inte längre svart eller vitt - bara grått

Jag beskådar mitt öde som man,

och undrar ifall jag alltid gjorde det bästa som jag kan

I livets cirkel finns kraft,

vilja, hopp och nytappad livssaft

Det som är förflutet i min ryggsäck,

gör mig bara kall och stel utav skräck

Den som går i mina fotspår,

hittar mycket av det ni inte förstår

Min rädsla försvinner, när smärtan bedövar allt,

men livet är sannerligen hårt och kallt

Jag är en man med ett hjärta av sten,

med en utsliten kropp och trötta ben

Jag närmar mig avskedets sista timma,

att till slut få försvinna in i en mörk och tät dimma

ett avsked

är allt som jag orkar med

Ett farväl

av många olika själ

Döden, som tålmodigt väntar,

tills kyrkklockarna slutligen klämtar

Över 80 st har besökt min blogg nu. Det är jag väldigt tacksam för. TACK! Nu krossar vi hundrastrecket! En mening som jag inte trodde att jag skulle få skriva, när jag började. Den här gången är det tre dikter, som jag bjuder på. Den första har inget namn. Lite skumt eftersom den ligger så nära hjärtat, ändå. Den andra dikten heter Mitt öde" och finns som tredje dikt, i min första diktsamling "Mona lisa ler inte längre". Den skrev jag för 19 (!) är sedan. Den tredje dikten är ett experiment. Den skall jag skriva här och nu! Jag tror att man behöver utmana sinnena ibland. Det är faktiskt inte första gången - för jag har gjort det pr skrivarträffar och så. Jag är inte alls nervös. Litar på min förmånga. Nja, lite nervös, kanske. Jag vill ju alltid att det skall bli bra. Det här går egentligen emot allt jag är som perfektionist. Nog skrivet, nu kör vi!

Untitled

Åter träffad av månens ljus,

står jag ensam i vindens sus

Jag önskar ett bättre öde,

både för den levande och den döde

Olika dimensioner,

utspritt lidande genom alla generationer

Kaos i både hjärta och själ

Kaos för både slavdrivare och träl

Är kärlek svaret för oss?

Svara mig då,

är det inte kärlek som alltid leder till hjärtekross?

Det är oftast när hatet rinner,

som gör att smärtan slutligen försvinner

Våra inre demoner är på väg ut,

med en eldig flamma, till vårt torra krut!

Mitt öde

 

Varför tar du dig tid?

Ingen sitter dig bredvid

Ingen så långt ögat ser,

mörkret tar över, mer och mer

 

Mina ben är tynga som bly,

och snart skall en ny morgon gry

Himlen börjar spricka i ljus,

lyser upp varje sjö,

varje träd och varje hus

 

Våra handlingar ritar vårt pprträtt,

på ett naket och brutalt sätt

Mitt öde som man

speglar sig i allt som jag kan

 

Det är mycket smärta och besvär

som tagit mig hit, där jag är

Du fortsätter att rida på dina illusioner,

som du delar med miljoner

 

Den grymma sanningen

svider mer än ett öppet sår

Se dig omkring,

så tror jag att du förstår

 

Börjar du tvivla?

Spricker det i dina sömmar?

Se djupt in i mina ögon,

jag letar fortfarande efter mina drömmar

 

Ögonblickaet då jag förlorade min tro,

så började sin avsky att gro

Kanske var det något du såg hos mig

Någonting härinne, som skrämde livet ur dig

 

Människans hopplösa tidsfördriv,

att hela tiden söka vägen till evigt liv

Jag trodde att vi var vänner,

men du har förvandlats till någon som jag inte längre känner

 

Själv fortsätter du att ta dig tid

Du tror fortfarande att någon sitter dig bredvid

En dag kommer även du att vakna,

men du kommer aldrig någonsin sluta sakna

Sakna illusionen om en Gudomlig makt,

för evigt sakna den Gud som skulle rädda oss,

ifrån allt meningslöst hat och förakt

Livet tar inte slut

förrän döden leder oss ut!

Det kan vara svårt att förstå,

att evolutionens hjul verkligen snurrar så,

men om du kan svara så säg;

Varför hatar du egentligen mig?

 

Poesi här och nu...

 

Ge dig hän,

i ditt hjärtas kamp

Släpp aldrig taget,

håll kvar med ivriga fingrar

Gårdagens frågor

har ingenting att göra med morgondagens svar

Det finns ingen nåd i självömkan,

fastän några av oss inte har något val

Vi är fast i destruktiva nät

Jag ser väv - överallt!

Bara en dåre

tror att han ensam

kan ta ner alla himlens stjärnor

Brännmärk alla ensamma dårar - överallt!

Alla storslagna drömmar,

som inte längre finns kvar

En alle´av krossade förhoppningar,

brutna kvistar och sly i dikena - överallt

Sören Sjögren 16e April 2014

     Den här gången är det dags att göra något annorlunda igen! Jag och en kompis funderar på att trycka tröjor med budskap på. De kan vara roliga, tokiga, eftertänksamma och kanske lite provocerande. Tittat på nätet, då det finns en marknad redan, men då är det Carpe diem, I have a dream, eller Veni, vidi, vici, som gäller...

     Jag vill att det skall vara mycket mer än så. Jag lägger upp de jag har kommit på, så får ni se själva. Det är 25 stycken, till att börja med. Jag vill gärna veta vad ni tycker. Kontakta mig på bloggen eller skicka ett meilj till rulerofuniverse79@gmail.com. Jag svarar på allt jag kan... Alla tröjtryck kommer inifrån min egen skalle, och om de skulle finnas redan, så är det bara tillfälligheter. Jag skulle aldrig skriva ett tröjtryck som jag redan visste fanns. Det skulle liksom motverka syftet, nämligen att en dag sälja tröjor med klyftiga budskap, som inte finns... Då kör vi:

1.    Thinking wrong: Bad luck!

       Thinking right: Bad idea!

2.    Are you like dumbo?

       Do you also work for peanuts?

3.    Jesus, vem?

       Jag går på vatten varje dag!

4.    I believe in nothing,

       and that is always something!

5.     Det är en stor skillnad

        på att vara upplyst - och uppblåst!

6.     Ödet är bara en massa sammanflätade tillfälligheter!

7.     Jag har ingen lust

        att berätta hur jag mår!

8.     Om du alltid ser ner på folk,

        så har du till slut ingen att se upp till

9.     Att leva, är att hela tiden dö litegrann...

10.   Hur kan du säga att jag är lättfotad?

        Jag väger fortfarande över 90 kg!

11.    Det finns rätt och fel här i världen -

         Jag har rätt och du har fel!

12.    Ur vägen! - Bred last!

13.    Om valet står mellan hörgern och vänstern,

         så kommer jag fortsätta att använda högern!

14.    Allt för få använder preventivmedel!

15.    Från vaggan till graven. Du börjar som du slutar

         Hårlös, tandlös och i blöjor!

16.     Far inte åt helvete,

          för jag kommer inte att kunna stå ut med dig en gång till!

17.     Hata någon för att de har "fel" hudfärg är galenskap!

          Hata någon för att de är dum i huvudet, istället!

18.     Det är bara du

          som har nycklarna till framtidens dörr!

19.     God at heavens door;

          No worries man! Come on in! I didn´t believe in you either!

20.     Jag behöver inga droger. Jag är hög på livet!

21.     Förlåt är världens mest missbrukade ord!

          Jag vet inte varför, är det mest använda!

22.     Jag skiter i vad du tycker!

          Vem fan är du?

23.      Jag har bara gaspedalar

           och inga bromsar i livet!

24.       Om du simmar mot strömmen,

            så får du oftast större fisk!

25.       Stairway to heaven

            or highway to hell?

Sören Sjögren, 9e april 2014

Det var väldigt skönt att skriva av sig i rond 7. Det kan hända att jag gör det någon fler gång. Det kommer ni alltid kunna se i rubriken, i så fall. Idag är det nya och annorlunda dikter på menyn... Den fösta här, skrev jag igår, så det är ju ganska nytt. Jag står i valet och kvalet, ifall den skall vara med i fjärde samling "Kaos" Får se... Den andra dikten heter "Tokjäveln".I min andra diktsamling "Vi som vandrat längs knivens vassa egg" så är den uppdelad i två, men inte här. "Tokjäveln" är en hyllning till fantasy-genren. Jag har valt ganska långa dikter, den här gången. Det blir lite känsligt och personligt för mig, i den tredje dikten. "Väggar av glas" handlar om en tjej jag kände för länge sedan. Tyvärr är R.I.P allt som går att säga idag... Ok, lets go, då!

Untitled

Ett liv, en väg, och ett val

Kärlek, hat, förhoppningar och samvetskval

Ett lidande, en lidelse och en väg ut

Livet har alltid en början, och alltid ett slut

Timglaset rinner,

medan dagarna, veckorna och åren försvinner

Vartenda liv innebär ett personligt krig,

alltmedan vi vandrar här, förvirrade  på livets stig

Vår inre, sanna identitet

är en väl bevarad hemlighet

Meningen med livet

är ingenting som står skrivet

Världens undergång

är en utnött och sönderspelad klagosång

Ingen har alla svar,

på livets alla svåra frågor, som dröjer sig kvar

En människa är en liten, liten bricka i livets spel,

där varje individ bidrar med sin del

Om du förstorar ditt livs historia,

så kommer du bara att få en snedsittande gloria

Hjärtat är vägvisaren in i det okända -

så om du låter hjärtat styra, så kan allting hända!

Livets historia skriver man i sitt eget blod,

med val och icke-val, med feghet och hjältemod

Vänd inte om, gå inte tillbaka

Det som varit, borde du inte ångra, eller försaka

Följ ingen, för då går du vilse till slut

Gå ensam, dit ingen vandrat förut

Skapa en framtid med dina egna händer

Kämpa och slit, tills allting vänder

Stjärnor lyser med enorm intensitet,

medans vi försöker lysa med stolthet och integritet

Ditt testamente, som du kommer att lämna kvar här,

visar alla vem du egentligen är!

 Tokjäveln

Det sägs att det finns

ett fruktansvärt väsen i skogen

Han visar sig endast

när tiden för det är mogen

Tokjäveln är fruktad

för sin galenskap och elakhet

Alla är rädda

för hans blodtörst och grymhet

Han bor i en grotta,

över hundra meter under jord

Tokjäveln tar hellre till våld,

an att slösa en massa ord

Han äter barn

och samlar på människoben

Tokjäveln kokar soppa på blod,

och jagar ständigt nya offer i månens sken

Ingen vet vad han egentligen är,

eller hur han tagit sig hit

Dödar han endast för föda,

eller gillar han också känslan av att döda?

Om du inte tror att detta är en påhittad fabel,

 så ta fram din uniform och din sabel

Vi måste dräpa detta odjur,

och kanske lyckas vi, om vi har tur!

Tokjävelns död utav människohand,

skall bli vårt framtida levebröd

Det kan även bli tvärtom,

så att vi går rakt in i en säker död!

Om vi inte återvänder innan solen gått ner,

så har Tokjäveln vunnit striden

Då finns vi inte i livet mer,

vi gav våra liv i jakten på sinnesfriden

Vi har våra vapen och vår magi,

och så länge tokjäveln lever, så är ingen fri!

Vi ger oss ut i strid,

vi jagar rättvisa, och en ljusare framtid

Inatt skall vi döda denna best,

och sedan skall vi ställa till med fest!

Gudar, ge oss styrka och mod

att spilla Tokjävelns blod

Krigarna närmar sig Tokjävelns boning,

här finns inte inte längre någon tid för försoning

Varje uppställd man har mord i sinnet,

och allt som Tokjäveln gjort, är färskt i minnet

Skräcken pulserar, när de känner stanken av död,

och utanför grottan ligger döda kroppar utsridda i överflöd

Det mullar och dundrar ur grottan, som aldrig förut

Nu får ni se upp, för Tokjäveln är på väg ut!

De utvalda väntar otåligt

Tokjäveln måste dö, allting som han gjort är oförlåtligt!

Plötsligt står han där,

och i luften sprider sig en elektrisk atmosfär

Det stora monstret tittar sig förvirrat omkring,

han verkar inte förstå någonting

Byns hövding Olaf, skriker ut sitt krigsvrål!

Nu skall tokjäveln äntligen få vad han tål!

Striden pågår i en våldsam minut,

sedan verkar allting vara slut

Nej, det stora monstret reser sig,

och hans galna blick skrämmer även mig!

Tokjäveln viftar och slår med sin påk,

här ser ni en Tokjävel, som inte är rädd för lite bråk

En efter en dödar han,

tills det bara återstår en man

Byns hövding, Olaf den förskräcklige,

står öga mot öga, med Tokjäveln, den äcklige!

En av dem skall dö denna dag

Bara en får leva, för sådan är djungelns lag!

Tokjäveln ger ut ett öronbedövande vrål,

när han genomborras av Olafs stål

Det stora monstret faller död ner,

och Tokjäveln finns inte mer

Olaf beger sig hem till byn

och det som väntar honom är en vacker syn

Fru och barn, familj och vänner,

ja, nästan alla i livet som han känner

Byn sörjer alla de som dött i striden,

alla de som gav sitt liv för rättvisan och sinnesfriden

Många har stupat ida, och de skall minnas i evig tid

Alla ni som dött, vila i frid!

Väggar av glas

 

Vacker och skön, är hon,

men sinnet är trasigt och skört

Hon hade till synes allting,

med allt hon lämnat efter sig, har blivit förstört!

 

Amingslös och problemfri på ytan, är hon,

men insidan är repig, ful och nött

Livet hade en gång en mening,

men hon har sårat alla människor, som hon någonsin mött!

 

Bortom räddning, är hon,

men hoppet lever kvar, tills allting faller

Hon ser inte sin egen begränsning,

bara ett osynligt fängelse, med osynliga galler

 

Ensam därinne, sitter hon,

omringad av endast sin spegelbild

Jag älskar henne,

men hon är för trasig, för hatisk, och för vild

 

Sårbar och frusen, är hon,

inget i livet tinar upp, och värmer ett fruset hjärta

Ingenting i världen

kan stilla hennes frustration, och inre smärta

 

Innanför alla väggar av glas hon har,

kvävs själen, hoppet, och viljan att leva,

för varje andetag hon tar!

 

Instängd mellan väggar av glas,

till slut måste hon ut

Instängd mellan väggar av glas

Kras!

 

Alla dessa väggar av glas

Själen brinner,

av smärta som aldrig försvinner

 

Alla dessa väggar av glas

Ett, ett, två,

kan någon snälla lyssna, då?

 

Cirkeln verkar för evigt sluten,

för tiden som kommer och den som är förfluten

Livet i en enda lång fas,

innanför det osynliga fängelset - 

med väggar av glas

 

Sören sjögren 4e April 2014

 

     Jag ville först lägga upp 3 dikter, och bara köra på som vanligt - men något annat pockar på uppmärksamheten, just nu. För några dagar sedan blev en person brutalt överfallen bakifrån, när han skulle gå och titta på fotboll i Helsingborg. Vad som egentligen hände, och vad han blev attackerad med, vill inte polisen inte gå ut med. Vittnen har redan sagt att det var en glasflaska, och polisens profil av offret, är en 43 årig man. En egen företagare, som hade 4 barn, och som dessutom ansvarade för över 20 anställda. Det är så jävla sorgligt!

     Jag undrar hur han som utdelade det dödande slaget, känner sig idag? Stolt? Modig? Rent samvete? Fan, jag kan inte tänka nig något fegare att smyga på någon bakifrån, och slå denne med en flaska i bakhuvudet. Jävla mus! Jag vet att det fortfarande finns mycket vittnen därute! Var inte en mus du heller, utan gå och berätta vad du såg! Du kanske såg varför en man dog, helt i onödan? Såg vad som kan förklara bilderna vi fick se, av ambulansmän som fick en övermäktig uppgift? Då skall du göra det! Rättvisa kräver det. Låt inte dessa fega idioter komma undan!

     Det här med civilkurage är svårt. Väldigt svårt, tydligen. Så svårt, att så fort någon gör något, så blir denna kallad hjälte. Stoppar ett rån, ingriper i ett våldtäktsförsök, eller vad det nu nå vara. Moralpendeln verkar alltmer svänga neråt, utom i teorin. Alla pratar om hur fredliga och miljövänliga och hederliga de är, men deras handlingar visar någonting annat. Jag hatar människor som går med en blomma i ena handen, och ett vapen i andra handen bakom ryggen. Falska idioter, som gör den här världen alltmer otrygg.

    Den här världen är verkligen otrygg, men vi har ingen annan att skylla på. Jag önskar inte att någon skulle bli rånad, våldtagen, eller mördad - men tyvärr ser det ut så idag. Jag önskar heller inte att någon skulle vara hemlös, eller så jävla drogad, att de inte skulle hitta hem, ifall de nu hade något (hem). Jag önskar att människor skulle vara mycket lyckligare än vad de är. Men vad fan, världen är så brutal! Barn svälter innan de lärt sig prata, folk blir mördade för ett ciggpaket, eller ännu mindre... Visst är det en underbar värld vi lever i ??????????????

     Jag tror verkligen på förändring, men jag tror inte den kommer av sig självt! Vill vi ha en bättre värld, så måste vi göra mycket bättre val i våra liv. Vi måste inse att handlingar får konsekvenser, och att alla människors värde - är ovärderligt. För vissa är detta inte möjligt. Livsförutsättningar, och ett oerhört självhat, kommer ständigt i vägen. Är det inte hög tid att hitta dessa människor - och hjälpa dem? Jag hör röster som skriker på hårdare straff, men det där ett dubbeleggat svärd. Jag vill också ha hårdare straff - i vissa fall, men det får inte bli parodi!

    Dödsstraff? Nej! Livstid? (riktig livstids fängelse, alltså) Ja!, i vissa grova fall. Inte som nu, när man får sitta längre, för att fifflat med pengar - än om man kallblodigt mördat någon. Det är knas! Handlar du i nödvärn mot en polis, så kan du få sitta längre, än om du våldtar en kvinna! Rättvist?. Det verkar ju inte heller som att folk som gör brott idag, bryr sig om konsekvenserna. Det skrämmer mig verkligen! - Ja, tänker du, men vi skall ju rösta i höst! Då blir det ju säkerligen bättre. Ny regering, nya lagar, och ett bättre Sverige... Ha, fuck that!

     Innerst inne, så tror jag inte att någon annan tror på det, heller! Världen ser ut som den gör för en anledning! Handligar sker blixtsnabbt, och konsekvenser kommer i ultrarapid. Om det skall komma någon förändring, så måste vi själva så för den - var och en! Du och jag! Vi kan väl börja med att sätta dit de jävlarna som slog ihjäl en helt oskyldig man i Helsingborg? Det skulle vara en väldigt bra början...

     Tack för att du läste dessa ord, ifrån en man som är väldigt ledsen och arg idag...

    

Ibland går det inte som man tänkt sig... Det gick sådär att få in texter av andra - så nu ställer jag mig i skottlinjen igen. :). 3 nya dikter. En är så ny att den inte har fått något namn... Vet du kanske vad den borde heta? Ställ ingen fråga till mig här intill - utan berätta för mig. Bästa förslaget vinner - äran. De andra dikterna heter "Om" och "Dö ung". De är båda ifrån mina tidigare diktsamlingar. Och ja, den otitlade dikten kommer hamna på min fjärde diktsamling "Kaos". ´Nuff said! Let´s go!

Dö ung

Jag bränner ljuset

i båda ändar

Jag lever snabbt,

för snabbt för de allra flesta

Jag vill inte bli gammal,

och jag räds inte att dö ung!

Jag vill omfamna döden naturligt

Aldrig efterlämna mig skammen som flykt innebär

Ålderdom innebär framtid,

och någon sådan finns inte längre här

Ålderdom innebär lidande,

och det har jag haft min beskärda del av

Jag lever, lider och njuter

Livet är för kort för likgiltighet

Jag ser ljuset i slutet utav tunneln,

och livsresan som sakteliga närmar sig sin ändstation

Hur kan någon be mig tänka på ålderdom,

när livet borde tagit slut för länge sedan?

Jag har bara gaspedalar och inga bromsar

Livet rusar iväg, och försvinner alltmer längre bort

Ni ger mig en stämpel,

för det är precis vad ni behöver!

Jag lever bara mitt liv,

för snabbt för de allra flesta

Om

Om jag provar mina vingar,

och flyger så högt att jag når himlen...

Kommer du att finnas där för mig,

när jag faller?

Om jag ger mig ut på sagolika äventyr,

och öppnar mina sinnen för nya världar...

Kommer du då visa mig vägen hem,

när jag gått vilse?

Om våra vägar plötsligt skils åt,

och vi inte längre kan ses...

Kommer du fortfarande

att vara min trotjänare på avstånd?

Tillfälligheter styr man inte över,

och "om" kommer alltid vara en del av våra liv

Jag kan inte lita på "om",

men jag litar alltid på en sann vän

Vår vänskap är för stark för "om",

och vi styr "om" med våra val

Något så viktigt som vänskapsband,

hanteras och vårdas bäst med ömsesidig omsorg

Därför vet jag...

... att om jag provar mina vingar,

om jag ger mig ut på sagolika äventyr,

och om våra vägas plötsligt skils åt,

så kommer du alltid att finnas där,

för mig ändå...

??????????????????????????????

 

Regnet faller stilla ner,

dropparna blir bara fler och fler

Plötsligt öppnar hela himlen sig,

men det finns inte längre något skydd för mig

 

Jag vill leva livet,

inte slarva bort det, eller ta det för givet

I mitten utav ett skyfall,

men jag är fri,

och det kommer jag att förbli

 

Jag ångrar allt och ingenting,

för det är ändå mitt liv, när allting kommer omkring!

Jag har för mycket heder

för att slaviskt följa andras seder

 

Låt mig stå här och ensam frysa,

medan jag väntar på att solen åter skall lysa

Om solen aldrig någonsin lyser mer,

så stod jag iallafall här, när den gick ner

 

Ett sista skri av smärta,

innan det stannar, mitt djupfrysta hjärta

Bara mörker nu, runt hela jordens sfär,

för solens strålar har sedan länge slutat värma här

 

/Sören Sjögren

 

Lägger upp 3 dikter till här. De heter "Processen", "Vems fel?", och Skamlig heder. "Processen" är från min fjärde diktsamling, Kaos! (under konstruktion). "Vems fel?" är från min andra diktsamling "Vi som vandrat längs knivens egg". "Skamlig heder" ifrån första diktsamlingen "Mona Lisa ler inte länge", skrev jag när Pela och Fadime blev brutalt mördade. De är inte ensamma. Känns som att detta är en fråga som försöker tystas ner. Det är 12 år sedan som Fadime mördades av sin far. Det har faktiskt inte hänt så mycket, och i tidningarna ser vi resultatet. Det är för jävli!gt! "Skamlig heder" är till regeringen, till fäder som mördar sina barn, men framför allt är den till alla oskyldiga offer - och minnet av dem... Det sjätte inlägget kan dröja ett litet tag. Jag kommer inte att lägga ut något själv där, utan det inlägget är helt till för mina vänner. Lovar ändå att det kommer bli riktigt bra... Lets go, då!

Processen

Renad

ifrån förtalet

Renad

ifrån skulden och samvetskvalet

Renad

ifrån allt som hänt förut

Vilka är egentligen ni

att ifrågasätta mina beslut?

Aldrig renad

ifrån mina inre demoner

Aldrig renad

i en kropp, i total avsaknad av hopp

Aldrig renad,

fast i depressivitet

För alltid fast

i min egen hopplöshet

Mitt problem

och mina yttre exem

Min kamp

och mina övertramp

Renad utanpå,

skalet på min kistas etui

Aldrig renad

från allt som gömmer sig inuti

Vems fel?

 

Skall vi klandra Gud

för att han skapade människan,

eller skall vi klandra människan

för att hon skapade Gud?

 

Skamlig heder

 

Hur är det möjligt 

att hata sitt eget kött och blod?

Vem har rätten

att ta det liv man skapat?

 

Heder

betyder ingenting

Stolthet

betyder ingenting, då

Hatet sprider sig och infekterar själen

Den nästlar in sig och gror

i världens alla mörka sinnen

Hatet förblindar, förmörkar och det tär

Nationalitet

betyder ingenting

Hudfärg

betyder ingenting, då

Sorg i obeskrivlig omfattning

tynger mitt redan söndertrasade hjärta

Tårar vägar sluta rinna,

de rinner för de oskyldigt dömda

Små själar och stora egon

betyder ingenting

Förräderi och genomskinliga lögner

betyder ingenting, då

De oskyldiga dog med sin integritet och stolthet

i hjärtat intakt

Förtryckets sylvassa klor dödade dem,

men fördärvade dem aldrig i livet

Kultur

betyder ingenting

Blod

är inte längre tjockare än vatten, då

Med dessa handlingar

målar de skyldiga sina självporträtt

Med dessa handligar

gräver de sina egna gravar allt djupare

Framtiden

betyder ingenting

Ånger

betyder ingenting, då

Det enda som betyder någonting, då

är alla tusentals släckta själar

som inte längre brinner,

för heder som aldrig existerat!

/Sören Sjögren

Den här gången tänkte jag ta med 3 dikter, som är otroligt betydelsefulla för mig, personligen. De heter "Av komplex natur", "Mannen som var ett skämt", och "Avskedets sista timma". De går i kronologisk ordning bakåt i tiden. Av komplex natur" handlar om mej - och hur jag fungerar. "Mannen som var ett skämt" är öppet för tolkning. Avskedets sista timma" skrev jag när jag var 18 år. Det är många som frågat mig vad sjutton jag tänkte på, när jag skrev den. Sanningen är att "Avskedets sista timma" var ett sätt att överleva för mig. Jag var djupt plågad av depressioner, på den tiden...

Lets go, då!

 

Av komplex natur

Jag är av kompex natur,

inte mer än en människa, eller hur?

Alla brister som jag fortfarande bär,

visar lite av människans misär

Jag är en del av problemet,

en liten, liten bricka i det stora systemet

Att alla individer har en egen röst,

ja, det är sannerligen en klen tröst

Det allseende ögat följer vartenda steg vi tar,

tills den sugit ur all integritet som finns kvar

Vi som är lite annorlunda, skall bli som alla andra,

tills vi bara är bleka karbonkopior av varandra

Alla skall stöpas i samma form,

och alla skall ligga inom samma norm

Om du plötsligt får för dig att du är unik,

 så kommer du snart att bli ett vackert lik!

Osynliga kedjor fjättrar oss,

och vi är alla en del av övervakningssystemet förstås!

Välkommen till vår väloljade förmyndarstat,

med sarkasm, klasstänkande och byråkratiskt prat

Vi omringas av lögner och baktaleri,

och samhällsfabriken drivs av överklassens svineri!

Skit rinner alltid uppifrån och ner,

tills man inte orkar hålla huvudet över ytan mer

Jag är av komplex natur,

som behandlas som ett djur i bur

Det allseende ögat hatar rebeller av min karaktär,

eftersom det inte kan dölja sitt avundsjuka begär

Jag lever livet på mig eget sätt,

och jag gör bara det som känns rätt!

Åt helvete med alla idealen,

 som bara ökar ångesten och samvetskvalen

Om du inte vet vem du är,

så väx upp här och nu - och lär;

Du är också av komplex natur,

inte heller mer än bara en människa, eller hur?

Mannen som var ett skämt

 

Det började som ett skämt

och alla skrattade åt honom jämt

En clown utan mundering,

med seriösa hävdelsebehov och skrattfixering

Retad och hånad,

ständigt jagad, mobbad och känslomässigt utplånad

Ren tortyr av ord,

som präglade livet på denna jord

Hela hans liv var en tragedi,

som han skickligt dolde med komedi

Ingen annan fick vara rolig eller kul,

 då blev han plötsligt obehaglig och ful

Att vara rolig var allt som fanns kvar,

en överlevnadsstrategi, något att klamra sig fast i 

Ingen människa kan leva ett helt liv,

med att vara någon annans tidsfördriv!

Mannen som var ett skämt,

visade sig inte vara rolig jämt

Vid halva livet gånget, tog han sitt eget liv,

för första gången tog han kontroll över sin egen giv

Han ville till varje pris lämna denna existens,

för han hade nått sin yttersta gräns

Alla som dömde honom då,

man kan undra varför de gjorde så?

Samma personer som hyllar honom idag,

kallade honom dum, ful och sinnessvag!

Hyckleriet får alltid liv när någon dör,

det verkar alltid bli så, vad man än säger och gör

De som fortfarande hånskrattar,

vad är det ni inte fattar?

Nu när en människas liv är över,

vad är det egentligen mer som ni behöver?

Livsgnistan fanns där tills den försvann,

men att leva är att hela tiden dö litegrann

Han hittade aldrig det han sökte,

hur mycket han än försökte och försökte

Det enda han hade att ge

var att få andra människor att le

Jag ler också när jag tänker tillbaka och minns

Mannen som var ett skämt,

skall ha all den respekt som finns!

Avskedets sista timma

Jag sitter här på dödens rand,

trampar bara vatten, bara sand

Vid slutet på resa,

skriker mina demoner med röster så hesa

Kniven mot trupen

och ett sista andetag

Blodet rinner,

all tid och rum försvinner

Rädlan att leva,

blev större än rädslan att dö

Därför förtrollade jag min själ,

med dödens vackra trollspö

Det fanns inte längre någon livskraft,

ångesten pressade ur all livssaft

Jag dog i hat och raseri,

kanske är det livets ironi?

Långsamt går jag in

i underjordens mörka lundar,

och jag inser,

att avskedets sista timma stundar

Sören sjögren, 14 mars 2014